Jana har på ett innovativt sätt bidragit till förbättrade metoder för bröstcanceroperationer så att kvinnor kan få behålla sitt bröst och inte behöver ta bort en stor del av lymfknutorna i armhålan, vilket bidrar till förbättrad livskvalitet för kvinnor världen över.
Hon har varit med och drivit utvecklingen i området onkoplastik-kirurgi, och har lett stora studier där man undersöker hur lite kirurgi man vågar göra i armhålan utan att riskera en högre risk för återfall i bröstcancer. Flera av hennes studier har publicerats i världsledande medicinska tidskrifter.
– Det handlar inte om att vi har jobbat fram nya tekniker för operation utan vi har tagit befintliga tekniker inom plastikkirurgi och anpassat dem till bröstcancerkirurgi. Och med bland annat vår forskning så kan vi se att det är säkert, alltså att det inte leder till flera reoperationer eller återfall. Och därmed underbygger vi att det vi gör fungerar och är bra, förklarar hon.
Började i Västerås
Men att bli kirurg var inget hon tänkt sig från början. Jana kommer från Tyskland och studerade till läkare i Berlin. Bästa vännen flyttade till Västerås för kärleken och därför ansökte Jana om att få göra en studentpraktik i Västerås. Hon fick praktiken och väl tillbaka i Berlin fick hon ett samtal från Kirurgkliniken, som ville anställa henne efter läkarexamen.
– På den tiden, för cirka 20 år sedan, var ju bröstkirurgi inte ansedd som någon finare kirurgi. Andra kirurger såg lite ned på det eftersom det ansågs vara enkel kirurgi, i princip bara att antingen ta bort en bit eller hela bröstet, berättar Jana, som från början inte heller hade fokus på just bröstkirurgi.
– Idag testar vi nya metoder och ser till att verktygslådan för olika typer av kirurgi växer, och sen justerar vi vår kirurgi och anpassar efter varje individ och dennes specifika tumör och förutsättningar. Tittar vi tio år tillbaka så är det kul att det är så synligt och mätbart, det som hänt.
Efter några år som ST-läkare och doktorand i Västerås bosatte hon sig i Stockholm för att ta del av dess rika kulturliv. Men pendlandet ersattes sedan av en tjänst på Karolinska universitetssjukhuset efter specialistläkarexamen och disputationen, och där var hon i flera år.
Tog med sig forskningen till sjukhuset
Efter flera år på Karolinska universitetssjukhuset, där hon hade börjat forska med nya samarbetspartners inom bröstcancer, sa hon dock upp sig och letade efter nya utmaningar.
– Då ringde Lars Löfgren (tidigare läkarchef på Bröstkirurgsektionen) och ville träffas, han sa att han hade hört ryktet att jag hade sagt upp mig. Jag träffade honom och PA Dahlberg (tidigare FoU-chef) över en lunch. De ville att jag skulle komma till S:t Göran.
– Jag sa, men vad händer då med min forskning, och då svarade de att det var just det de ville, att jag skulle ta min forskning med mig och komma hit. Så det gjorde jag, säger hon och ler.
Idag jobbar hon kliniskt två dagar i veckan, en dag på operation och en på mottagning, och forskar, undervisar och föreläser övrig tid. Och det är också skälet till att hon tackat ja till att bli adjungerad professor vid Karolinska Institutet, vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik.
Internationella forsknings-samarbeten
Med den nya titeln kan hon fortsätta jobba och forska som vanligt. En vanlig professorstjänst hade däremot inneburit en hel del tid för studentundervisning, tid som i så fall skulle behöva tas från forskningen eller kliniken. Hon blev erbjuden en sådan tjänst på Umeå universitet förra året men tackade nej till förmån för familjen i Stockholm och Capio S:t Görans Sjukhus.
Och forskningen fortsätter. Efter att den stora SENOMAC-studien blivit klar har Bröstcentrum nu startat en stor träningsstudie för att se om kvinnor som har fått bröstcancer upplever mindre biverkningar om de tränar under perioden de får cellgiftsbehandling, och om det även blir bättre behandlingseffekt på tumören. Det är en randomiserad studie som genomförs i snart sex länder med 790 patienter som inklusionsmål.
– I början av en karriär är det svårt att etablera internationella samarbeten. Men har man väl sjösatt den första stora studien blir det lättare. Nu har vi ett upparbetat kontaktnät i andra länder, utökar nätverk och skapar olika grupper som samarbetar.
Kirurg och violinist
Man kan knappast nå så långt som forskare utan en passion för det man gör. Men Jana har inte bara en utan två stora passioner i sitt yrkesliv. Samtidigt som hon utbildade sig till läkare i Berlin så studerade hon fiol vid musikakademin. Och hon tog examen både som violinist och läkare samtidigt.
– Det är några gånger i livet som jag funderat på att byta bana och satsa på musiken. I Sverige har jag vikarierat hos och varit på turné med Radiosymfonikerna, berättar hon. Det var verkligen praktiskt att vara på plats när en kollega svimmade under en konsert i Spanien och slog i huvudet…
– Jag tycker om växelverkan mellan musiken och medicinen, och också mellan forskningen och den kliniska vardagen. Jag tror att det är tur att jag inte satsade på musiken, den går ju bra att ha som en rolig fritidsaktivitet ändå. Jag ser att jag kan fortsätta utvecklas i läkaryrket och att jag kommer att fortsätta att forska länge till, det vore nog svårt att låta bli.